In the name of Len

Skrattade gott åt lillans kommentar ;)

Men så här ligger det till:

Michael J. Fox är en väldigt inspirerande person. Han har Parkinson i svår form och har en fond för forskning av denna sjukdom. Jag såg honom på Rachel Ray häromdagen och blev imponerad hur stark han var. Han gick lite apliknande och hade svårt att sitta still. Jag vet att man inte får skratta, men i början så förstod jag nog inte riktigt hur illa det var, det såg liksom ut som han skämtade. Fick höra att han spelat in två säsonger av Spin City medan han var sjuk! Det är ju helt otroligt.
På Rachel Ray var det även en tjej som älskade pannkaka jättemycket. Hon bestämde sig därför en dag att göra pannkaka och sälja och skänka pengarna till välgörande ändamål. Så hon har nu i några år stekt över 60.000 pannkakor och sålt (tillsammans med frivilliga) och skänkt till Michael J. Fox fond. Det är vansinnigt hur mycket man kan göra bara av något man tycker om!
Jag tycker också om pannkakor, men jag skulle nog inte orka stå och steka jättemånga. Jag skulle kunna vara en som köper och äter ;)
Mitt största pannkaks-minne kommer från Boltjärn (i Ånge) när jag bodde där med pappa, Gunilla och Jocke. Det hade blivit en sen dag i skolan. Gunillas pappa som bor i Uppsala var där och de hade ätit pannkakor. Han hade gjort iordning en tallrik med pannkaka med smör och socker på som han värmde i micron åt mig. Det var hur gott som helst! (Hade aldrig ätit med smör på) Det kommer jag ihåg så väl =)
Pappa, Gunilla, Jocke och Kjell bodde tidigare i Uppsala. En gång var jag nere och hälsade på. Jag, Kjell, min plastkusin Sandra och hennes dåvarande pojkvän Emil var i en husvagn hemma hos Sandra medan hennes mamma var hos hennes moster. De ringde sent på kvällen och frågade om vi kunde komma bort med en flaska vin, så jag och Sandra tog flaskan och började gå (det var ganska långt). Killarna var trötta och stannade kvar i husvagnen. Efter att vi hade gått halvvägs ungefär och diskuterat hur läskiga djur det fanns i skogen, hur läskiga kossorna i hagen var när man bara hörde dem, så hör vi ett skrik som låter som varulvstjut! Eller ja, det lät som två vargar jagade varandra. Jag och Sandra blev sjukt rädda och klamrade oss fast vid varandra. Sedan ser vi att det är killarna som har följt efter oss och bestämt sig för att skrämma oss. Jag kommer ihåg att det skrek, hur rädd jag blev, sedan kommer jag inte ihåg mer. Jag hade tydligen hamnat i chock och gråtit och skrattat om varannat (ganska typiska kännetecken för mig när jag blir rädd). Killarna fick en rejäl utskällning när vi kom fram... ;)
Kjell och jag har hittat på ganska mycket tok tillsammans =) Vi umgicks innan pappa och Gunilla träffades. Det var på den tiden jag åkte upp på ungdomsgården Corner i Ånge och umgicks med Kjell och hans kompisar och så. Det var en rolig tid, jag saknar den. Kjell var lite av en buse, hade butterfly-knivar och rakat huvud och så. Han såg ganska läskig ut, men känner man honom vet man att han är en nallebjörn ;)
Vi hade roligt ihop, vi kollade på film, spelade pingis, åt världens godaste nachos med tacosås (det jag förknippar med Corner). Det var liksom min chans att komma bort från mobbing-skolan i Fränsta och känna mig lite coolare. Jag minns när jag kom hem brun och ny-tatuerad från Thailand, då var jag astuff... (vill tillägga att jag var först med att tatuera mig på Fränstaskolan av de som gick där då :P) Tatueringar = status. ^^ DÅ alltså. Inte för att jag inte är stolt över mina tatueringar nu, det är jag absolut. Och jag tycker att jag är rätt så cool med dem ;)
Apropå att vara brun, var ju på DÅM i helgen, Marta såg ut som hon kom direkt från utlandet. Pepparkaka ><
I helgen gjordes det, förutom att tas beslut och se på bio, snöänglar utanför församlingsgården, evigt förevigade på kamera. =)

Okej, det kan ha blivit skumt, speciellt på slutet xD
Men allt är ihopknutet i en någorlunda sammanhängande historia.

Thank you, come again!

Dagens lycka: Att ha min ny-inköpta Paul Potts-skiva spelandes i bakgrunden. Han är GRYM!