Själasorg
Jag känner mig ensam, naken och övergiven. Det självförtroende och självkänsla jag så nyligen återfunnit är nu blott skuggor och jag känner inte igen mig själv. Jag saknar den jag nästan nyss blivit.
En efter en försvinner de vänner jag kallar mina bästa från skolan. En efter en söker de sig mot nya mål och drömmar. En obeskrivlig tomhet fyller mig. Varför är ensamhet så svårt? Varför överanalyserar jag den så oerhört? Varför ger jag mig inte bara hän stillheten och njuter av den, de få gånger den besöker mig? Varför låter jag den gnaga i mig och få mig att tro saker som kanske inte är sanna?
Snälla, ge mig en varmare och ljusare plats att få spendera några dagar på. Ge mig en resa till värmen, låt mig få tillbringa en vecka ensam med den jag älskar på en plats utan krav och ångest. Snälla.
Gud vad jag önskar att jag bara kunde komma och plocka upp dig i sigtuna och vi kunde åka till värmen och bara rå om varandra! Saknar dig <3
