In the name of Len

Har umgåtts med Majja nu flera dagar i sträck, jättemysigt! Igår var vi och testade bröllopsklänningar, hon ska gifta sig nästa år, det var så roligt! Jag är en alldeles utmärkt bröllopsklänningsprovarassistent ;)

Det är lite tråkigt att sitta hemma bara när man har vant sig vid att göra saker på dagarna. Jag är kanske inte så glad över sommarlov som jag hoppades och trodde. Längtar verkligen tills skolan börjar igen!!

När som helst nu kommer Thomas hem efter jobbet, jag har precis gjort en ugnspannkaka som står och väntar på att bli uppäten. (Här tänkte jag ge er en smaskig bild på en ugnspannkaka och så går det inte att lägga upp bilder! Ni får föreställa er den ;))

En nystart behöver en pepp-sång, och den här låten passar så bra in på det jag känner just nu!

Säg det till alla
Jag är på väg
Det finns ju så mycket att se
Blå himmel däruppe
Och jag är på väg
Bästa platsen är där jag just är

Säg det till alla
Jag är på väg
Och jag älskar varje steg jag tar
Går i solsken javisst
Och jag är på väg
Och jag har bästa vägarna kvar

Och det bästa som finns
Är att träffas igen
Det spelar ingen roll när och var
Vi berättar för varann
Och det känns så bra
Åh, jag känner mig så glad

Så tala om
Jag är på väg
Så mycket som finns där framför
Under stjärnhimlen där kan jag vila sen
Medan månen ser på vad jag gör

Varken sol eller regn
Kan hindra mig
För snart kommer solen igen
Och den vinden som just rör vid min kind
Får mig att le
Åh, allra bäst är där jag just är

För jag är på väg nu
Det är säkert
Ja, jag är på väg nu
Jag är på väg nu
Ja, jag är på väg nu
Jag är på väg nu

Säg det till alla
Jag är på väg
Och jag längtar tills jag är där
Blå himmel där uppe
Jag är på väg
Finns inget så bra som det här

Så säg det till alla
Jag är på väg
Och snart är jag hemma så klart
Går i solsken javisst och jag är på väg
Tycker livet är helt underbart
Jag är på väg
Ja, jag är på väg

Har haft en ganska jobbig depression nu på senaste, har inte alls mått bra.
Men idag har jag bestämt mig. Jag har valt livet. Jag väljer att göra något av det här nu, att göra livet till något bra, att inte välja bort familjen och vännerna, att inte välja att må dåligt. Nu kör jag, välkommen tillbaka Lenitha!

Ibland känns det som att någon där uppe hånler åt oss... Vi kommer inte till Visby =(
Vi har räknat och räknat och pengarna räcker inte till. Isåfall måste Thomas få en lön han omöjligen får... FASEN!
Vi har försökt spara och köpa vissa saker förra månaden men det går ändå inte. Jag fick lite mindre lön än vi hoppats på =(
Tänk om det kunde gå väl någon gång... Nu lägger jag mig och sover i ett par veckor eller så...

Idag fortsätter jag min systuga och försöker få till en korsett-väst av något slag. Har hittat ett par byxor som jag modifierar liiiite... Blir det bra kommer det bilder ;)

Vi ska ju till Visby andra veckan i augusti, och vi känner båda att vi vill ha mer än ett ombyte medeltida/piratkläder vilket är det vi har nu, så jag har satt mig och börjat fnula lite på kläder. Har precis klippt ut bitar till en storsärk ur ett lakan (eller två). Måste bara köpa vit/ljus tråd så jag kan börja sy... Ska försöka mig på en korsettväst av något slag härnäst. Tar något svart linne jag har och modifierar det lite. Får se hur det blir!
Målet, eller inspirationen snarare, kommer från dessa bilder...

Det är så skönt att vara hemma. Att få njuta av min familj.
Har storstädat HELA köket idag, fick bara en ingivelse och städade ur besticklådorna (vidrigt!), under diskbänken, i, på och bakom spisen, fläkten, kastrullskåpen och är nöjd. Har russinfingrar och sköra naglar, men nu är risken inte lika stor för att vi får sjukdomar av allt snusk i köket, så det var värt det!
Nu ska jag baka bullar så vi kan njuta av nybakta bullar och mjölk/te och mysa framför serien Oz ♥

Det är underligt att tänka på hur livet bara går av sig självt. Det bryr sig inte om känslor, om man är kär, ledsen, arg, glad, nervös, orolig eller rädd, det bara fortsätter som om ingenting har hänt. När man mister en person man älskar av hela sitt hjärta och som man tror sig inte kunna leva utan, så tuffar livet ändå på, och ett tag senare (7 år i mitt fall), så stannar man upp och kommer på att man faktiskt klarar det ändå. När jag miste mamma trodde jag att livet var slut, jag menar, hur kan man leva utan sin mamma?! Och nu står jag här, 7 år senare, på mina knän och skrubbar bakom spisen och får just den uppenbarelsen, att jag faktiskt klarat det. Jag står mitt i en utbildning, jag är gift med världens underbaraste människa, har två fantastiska katter, massor av vänner, precis avslutat ett jobb jag verkligen gillade och trivs rätt bra med livet. Jag har klarat det. Jag har lyckats med bedriften att må bra, att inte hamna i något missbruk, att hitta en själsfrände, att vara vänlig mot mina medmänniskor och att visa fingret åt sorgen och inte låta den svälja mig hel. Det är en bedrift och jag beundrar alla människor som lyckas med det, inklusive mig själv. Vi är bra!

Jag tänker alltid att jag ska ta tag i bloggandet på riktigt och blogga varje dag och lägga ut bilder, men av någon anledning så dröjer det ÄNNU längre mellan inläggen varje gång jag tänker så...
Vi hade iallafall en fantastisk resa till Rumänien, den var rolig, sorglig, förvånande, omskakande (mentalt) och fick mig verkligen att öppna ögonen och tänka om en del. Vi besökte flera familjer med problem, fattigdom, sjukdomar och annat och det var otroligt givande!

Idag har vi haft supé för konfirmanderna och deras föräldrar. Vi åt smörgåstårta, salta pinnar, drack Champis och hade vernissage. Vi hälsade på en 25-årig tjej som heter Maria i Rumänien. Hon var handikappad och kunde inte göra mycket annat än att sitta i en fotölj hela dagarna. Hon kunde knappt röra händerna alls, men lyckades ändå måla FANTASTISKA bilder i programmet Paint i datorn (där vi vanliga dödliga inte ens kan skriva våra namn..), så vi tog tillvara på några av hennes bilder och sålde dem idag. Pengarna går direkt ner till henne :)

Imorgon är det konfirmation och min sista dag, sedan åker jag hem på eftermiddagen. Det är skönt nu, jag längtar hem, men kommer vara vemodigt senare när saknaden tillbaka börjar komma. Så just nu håller jag egentligen på att packa och städa ur härbret jag bor i, jag tar med mig väskorna direkt till jobbet imorgon.
Så imorgon kära Sundsvall ses vi igen!

Nu är det inte långt kvar! Borde sova nu, men kan inte somna. Om tre timmar ska jag kliva upp, och halv fyra cyklar jag mot församlingshemmet och möter upp konfirmanderna. Därifrån tar vi buss till Arlanda, flyger till Budapest i Ungern och tar nattåg (kommer ta 15 timmar!) över gränsen till Rumänien. Det kommer bli en spännande resa och jag är förväntansfull och lite nervös. Kanske därför jag inte kan sova ;)
Hoppas ni alla får en bra vecka, det ska iallafall vi ha!