Livets gilla gång...
Det är underligt att tänka på hur livet bara går av sig självt. Det bryr sig inte om känslor, om man är kär, ledsen, arg, glad, nervös, orolig eller rädd, det bara fortsätter som om ingenting har hänt. När man mister en person man älskar av hela sitt hjärta och som man tror sig inte kunna leva utan, så tuffar livet ändå på, och ett tag senare (7 år i mitt fall), så stannar man upp och kommer på att man faktiskt klarar det ändå. När jag miste mamma trodde jag att livet var slut, jag menar, hur kan man leva utan sin mamma?! Och nu står jag här, 7 år senare, på mina knän och skrubbar bakom spisen och får just den uppenbarelsen, att jag faktiskt klarat det. Jag står mitt i en utbildning, jag är gift med världens underbaraste människa, har två fantastiska katter, massor av vänner, precis avslutat ett jobb jag verkligen gillade och trivs rätt bra med livet. Jag har klarat det. Jag har lyckats med bedriften att må bra, att inte hamna i något missbruk, att hitta en själsfrände, att vara vänlig mot mina medmänniskor och att visa fingret åt sorgen och inte låta den svälja mig hel. Det är en bedrift och jag beundrar alla människor som lyckas med det, inklusive mig själv. Vi är bra!
Jag förstår precis hur du menar, jag trodde att mitt liv var över den där augustidagen för snart 13 år sedan då läkaren sa att mamma inte gick att rädda. Men här är jag nu, 13 år senare med en universitetsexamen i bagaget, sambo med mitt livs stora kärlek och jag lever! Vi klarar oss bättre än vad man i sådana stunder tror.
