V.30

Har inte mått så bra på sistone, därav bristen på inlägg. Efter Italienresan (som var jättebra), så gick jag ner mig i någon slags depression och kunde varken svara i telefon eller träffa människor, och det är inte förrän nu jag så smått kunnat börja med det igen. Det är så mycket som oroar mig, främst ekonomiskt och inför flytten, som gör att jag inte mår helt bra (åtminstone tror jag att det är därför). Det är jobbigt när man ser hur mycket som saknas och hur lite resurser man har för att få det. Det är ett ständigt orosmoment som ger mig en konstant knut i bröstet, jag är bara rädd att min stress och oro går ut över Lex. Jag tror inte att det är någon fara, men man vet aldrig. Jag har funderat på att prata med någon, men just nu känns det som att det kan gå bra ändå. Det löser sig alltid i slutändan, det vet jag, men vägen dit är jobbig.

Annars mår jag väl bra. Har börjat må lite illa igen, och tröttheten är enorm, men både jag och Lex är friska och mår bra. Är i v.30 nu, och dessa tio veckor som är kvar känns oändliga. Jag har aldrig längtat så mycket efter något eller någon i hela mitt liv, det känns som att det är eeevigheter kvar! Har iallafall satt upp roliga delmål efter vägen så att det ska kännas lite kortare (familjehelg i Stockholm, bröllop, flytt osv). En dag i taget!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0