Dagen efter-tankar

Hej alla.

Ett stort tack till er alla för kommentarer, sms, telefonsamtal, kramar och så vidare.
Förlåt att jag inte orkat svara, jag har bara inte ork till det just nu.
Men jag uppskattar verkligen varenda litet ord från er, och att ni bryr er.
Ni anar inte hur mycket jag uppskattar det!
Ett otroligt stort tack och massor av kramar till er alla, ni är verkligen guld värda!

Igår var det mest chock som satt i, nu idag börjar jag inse vad som hänt.
Det absolut jobbigaste att tänka är att jag aldrig någonsin ever ever kommer få träffa honom.
Den tanken gör mig galen, och självklart är den först i kön att visa sig.
Jag har skrattat  och det har gett mig så dåligt samvete.
Varför är det så?
Varför får man dåligt samvete när man är glad? Jag vet att jag inte borde ha det, farfar skulle aldrig vilja att jag slutade skratta. Jag borde verkligen inte känna så, men det går verkligen inte att låta bli. Samvetet gnager lite extra mycket när mungiporna dras uppåt.
Ibland, för bara en hundradels sekund, inser jag vad som har hänt. Då knyter hela magen ihop sig i en stark kramp och det känns som att jag inte kan andas. Är det vad de kallar panikångest?
Ibland far en timmerbil förbi. Då känns det likadant.
Ångesten är outhärdlig ibland, den har ett järnhårt grepp om mina lungor och mitt hjärta.
Ena stunden är jag glad och sjunger Singstar, andra stunden vill jag bara lägga mig i fosterställning och gråta.
Jag antar att det är mitt sätt att bearbeta det som hänt.
De självklara frågorna dyker upp, varför just min farfar, varför just nu, varför just på det sättet?
Men å andra sidan tänker jag för mig själv, varför inte?
Han var 78 år gammal och arbetade fortfarande, pigg som en mört. Han hade levt sitt liv, han älskade att jobba.
Han dog när han gjorde det han älskade.
Och det gick snabbt, det hade kunnat vara plågsamt.
Likt förbaskat är det ju så svårt! Det är tungt och svart och jobbigt.
Jag går mest som i en dimma, min tidsuppfattning är ute på egna äventyr.
Gårdagen var så lång, det känns som flera veckor sedan jag fick samtalet.
Alla jobbiga känslor rivs upp nu, minnen från mamma, min styvmamma, min morfar, alla rivs de upp på nytt.
Det är som ett sår som aldrig läker, som så lätt brister och börjar blöda igen.
Hur klarar man sådana här situationer?
Vilket under det är att man uthärdar, man ställer sig upp igen och fortsätter leva. Jag beundrar varje människa som orkar.
Inklusive mig själv. Jag orkar också. Det är tufft, men det går.
Jag har en sjuk dödsångest. Jag är livrädd för att dö. Jag är livrädd för att Thomas ska dö. Jag är livrädd för att andra i min närhet ska dö.
Jag finner nya fobier hela tiden, den senaste är att jag ska halka på trottoaren och hamna under en bil.
I den här takten kommer jag sitta inomhus om 10 år och vägra gå ut. Barnsäkra allt inomhus och ha mjuka kuddar uppklistrade överallt. Så ingen slår sig. Kissa i en hink och vägra tvätta sig. Man kan halka på badrummet. Dricka vatten och äta kalla soppor, så man inte sätter i halsen eller bränner sig.
Hur länge ska man orka ha sådan ångest? Hur långt får det gå?

Jag blir så överbeskyddande och börjar tänka på framtiden. Man måste ju skynda sig så man inte missar något, IFALL något skulle hända.
Tänk om något skulle hända och man inte hunnit skaffa barn, utbilda sig eller flytta till Kanada? Tänk om?

Utan Thomas vore jag ingenting. Han är mitt allt. Han är den som lyssnar, som inte säger något utan bara kramar. Det är ju allt som behövs. Han vet det. Han behandlar mig som en prinsessa. Det finns ingen jag någonsin träffat som jag älskar så villkorslöst. Och jag har aldrig blivit så älskad. Han är som gjord för mig, han är precis rätt. Jag skulle aldrig någonsin klara mig utan honom. Han är verkligen allt för mig. Han är min pingvin. ♥

Kommentarer
Postat av: Ann

Lilla Hjärtat! Nej din farfar hade aldrig velat att du slutade skratta! Och det ska du inte heller.Du minns din farfar i dej även om du ler...eller kanske man ska säga du SKA le när du minns honom!

Vi finns här för dej och Thomas! Hoppas du vet det! Är glad jag fick förmånen att träffa din farfar!

Kram sötaste!

2008-12-20 @ 06:17:51
URL: http://lillanslilla.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0