In the name of Len

Jag har varit överviktig sen jag började skolan.
Jag har alltid varit mobbad för det (vilket jag nu i efterhand kan se som en bra erfarenhet, eftersom det har lärt mig ett och annat) och har aldrig tyckt om mig själv.
Mellan 1:an och 2:an på gymnasiet dog min mamma, och jag slutade helt att bry mig om mig själv.
Jag kanske hade varit slarvig innan, men då hade jag ändå mamma där som försökte så gott hon kunde att mana på mig. Vi hade dessutom hästar, så lite rörde jag på mig.
Men efter mammas död gick allt bara utför. Inte bara vikt, utan annat också, vilket jag inte behöver ta här (det handlar inte om droger eller alkohol).
Jag hade två otroligt tuffa resterande år på gymnasiet, det hände galet mycket. Jag miste en mamma, en styvmamma och en morfar, blev utslängd från hemmet och bodde hos mormor...

Idag lider jag verkligen i vad jag anser vara ett missbruk. Jag kan bara inte låta bli godis, mat, dricka, chips mer än i korta stötar åt gången. Jag klassar missbruket i samma nivå som rökning eller alkoholism, det är fruktansvärt svårt att sluta.
Man gör en kraftansträngning och börjar gå ut och gå och äta nyttigare, men rätt vad det är så har man en ur-usel dag och ser den där goda drickan stå där, och vips så är det kört, då är man nere i träsket.
Det jag tycker är synd och jobbigt är hur man ser hur folk kollar snett på en, hur man kan höra dom tänka att "hon borde verkligen inte dricka den där drickan eller äta den där bullen", hur de till och med går så långt att låta bli att anställa en, för att de inte TROR att man ska orka med (och ger en inte chansen att prova).
Det är verkligen tufft, och det tär otroligt på en. Till slut orkar man inte mer, utan ger upp och håller med.
Ens självförtroende sjunker i botten. Man känner sig värdelös, oduglig och ful.
Jag har jättesvårt att tro på när folk ger mig komplimanger, jag tror verkligen att de ljuger och säger det för att vara snäll, även om jag vet att de aldrig skulle göra så.
Just nu har jag det jobbigt, för jag har jättesvårt för att visa mina armar, jag skäms otroligt mycket för dem. Vilket gör att jag går med kofta eller tröja över och lider i värmen istället. Jag skulle aldrig drömma om att lägga mig i bikini eller baddräkt på stranden eller på badhuset, jag vill helst inte ens gå i kjol och visa mina ben.
Idag tog jag det där lilla steget och gick ut i linne utan ärmar. Jag kom till busshållplatsen innan jag tog på mig koftan. Det är inte långt, men för mig är det ett jättekliv.
Därför älskar jag tatueringar och piercingar, jag tycker verkligen att det är ett vackert sätt att uttrycka sina känslor på, att få täcka för en bit ful, tjock hud med en vacker tatuering är underbart.

Att komma in på skolan var som en dröm för mig. Mitt självförtroende ökade ganska mycket, jag var ju faktiskt ner och träffade dem, och ändå tyckte de om mig!
Jag känner mig lite orolig för min kondition när vi ska ut och fjällvandra, paddla kanot eller ha idrott, men jag vill inte låta det tynga ner mig, utan känner istället att jag gör mitt bästa, och mer än så kan det inte bli. Jag tror att den skolan är precis den rätta för att bli accepterad som jag är.
Jag har det tufft med mig själv och kämpar varje dag, men det kanske faktiskt sakta går framåt. Jag tar myrkliv mot att bli nöjd och acceptera mig som jag är. Jag tar ett steg framåt och ett bakåt, sedan kanske jag avancerar med två steg framåt men bara ett bakåt. Då har jag kommit någonvart. Så har det blivit med skolan. Två steg framåt, men bara ett bakåt.
Jag känner att det här kan lösa sig, jag kan klara allt bara jag vill. Men det är verkligen tufft ibland.

Mycket snack och lite obegripligt på vissa ställen, men jag kände att jag behövde dela med mig av det här.