In the name of Len

Var på PKV (parallell kursverksamhet) igår i Västerås. Vi hade stiftskonfirmanddag där det kom runt tusen konfirmander med ledare. Vi hade gudstjänst i domkyrkan, som vi fyllde upp, vi såg Puss och Snusk med teatergruppen Ung utan Pung, så galet roligt! Vi åt tacobuffé och hade disco. Dagen var heeeelt fantastisk! Dessutom fick jag i kyrkan en aha-upplevelse när de spelade första låten. Jag har tvivlat några veckor nu på om jag är på rätt plats, om jag verkligen ska bli fritidsledare och börjat kolla runt efter andra utbildningar, men igår sa Gud åt mig att jag var på rätt plats och spår. Jag är helt säker nu och tvivlar inte längre. Det är så skönt! Fånigt kanske vissa tycker, men jag är säker. Jag vet, och det är ju huvudsaken! Helt plötsligt fick jag tillbaka min motivation och glädje, och jag kände hur hela jag strålade under resten av dagen!
Det verkar dessutom som att jag har sommarjobb (praktik med för mig helt okej praktiklön!) hela sommaren, inte bara de första fyra veckorna som jag redan hade fått tilldelade. Här har jag typ aldrig jobbat under sommaren i hela mitt liv, och nu så läggs jobben i mina händer, vilken känsla! Är så glad att jag valde att läsa för Västerås stift, de är helt enkelt grymma på att ta hand om sina fritidsledare/församlingspedagoger!

På vägen hem däremot hände en väldigt obehaglig sak, och jag är fortfarande inte helt återställd efter upplevelsen... Vi åkte hem från Västerås vid tolvtiden, och när vi har ett par mil kvar kommer vi i ganska hög fart mot en kurva. Vi ser att det kommer bilar runt kurvan, så vår förare börjar bromsa in (vi kör i ganska hög fart). Då märker han att det är jättehalt på vägen, vi tappar fästet och glider över mot andra körfältet, glider där en bra bit och krockar nästan nästan med bilarna vi möter innan vi i sista sekund får fäste igen och lyckas väja undan. Till detta hör att jag är väldigt väldigt åkrädd, så det här var otroligt jobbigt för mig. Jag kommer hem, går in på rummet, Thomas kommer in och det bara brister för mig, så jag skakar och gråter hejdlöst. Nu känns det okej igen, men jag vill inte gärna sätta mig i en bil igen... Man ska ju dock utmana sina rädslor, så jag måste, annars kommer jag aldrig våga åka bil igen. Synd att det skulle behöva bli ett sådant avslut på en så bra dag.

Idag sitter jag inlåst på mitt rum och vägrar gå ut. Jag är med i en lek som vi fritidsledare leker utanför skolan, nämligen Röda Vita rosen. Det går ut på att det finns två lag, röda rosen och vita rosen, där ena laget gömmer en stormumrik (en täljd trägubbe) för det andra, och så är det upp till dem att få ur ledtrådar ur motståndarna för att kunna hitta den. Förra veckan var det vi som letade när de andra hade gömt, nu har vi dock hittat den och gömt om den och precis släppt vår första ledtråd, så nu gäller det att hålla sig inlåst. Man får alltså använda vilka medel som helst som inte innebär fysisk smärta eller spelande på fobier (som vi har meddelat innan). Jag var bland annat med förra veckan och plågade en motståndare lite med is och varmt vatten, mycket roligt ;)
Hur som helst, jag gömmer mig undan det andra laget nu och tar tillfället i akt och pluggar lite och äter nybakta bullar. Eller snart åtminstone ;)

Hoppas ni haft en bra helg! Kramar